Karl Lejon är nio år och bor tillsammans med sin mamma och sin bror, Jonatan. Han tycker mycket om den prinslika Jonatan, som är så modig att han borde heta Jonatan Lejonhjärta, och Jonatan tycker så mycket om Karl att han tycker att Karl borde kallas för Skorpan eftersom Jonatan tycker så mycket om skorpor.
Livet varar dock inte för evigt: en dag dör man och då kan man inte vara tillsammans längre. Skorpan, som är sjuk och mest ligger hemma i kökssoffan, vet att han ska dö, men Jonatan tröstar honom med berättelsen om Nangijala. När man dör kommer man till Nangijala, där det fortfarande är sagornas och lägereldarnas tid, och då kommer Skorpan att bli frisk och få det bra. I Nangijala är det inte samma tid som här på jorden, så det kommer inte alls att dröja länge förrän Jonatan också kommer dit.
När de båda bröderna skiljs åt är det dock inte Skorpan som flyttar till Nangijala utan Jonatan. När huset brinner räddar Jonatan sin bror genom att ta honom på ryggen och hoppa ut från fönstret. Jonatan klarar inte fallet, men det gör Skorpan, men så är ju också Jonatan så modig att han offrar sitt liv för sin brors skull.
När de båda bröderna återförenas i Nangijala blir inte alls så bra som de hade tänkt sig. Sagorna där är inte goda och lyckliga. Där finns nämligen Tengil, som är ond och som folket lever i skräck för, och där finns Katla – vidundret som bara lyder Tengil.
Det här är den helt underbara berättelsen om Skorpan och Jonatan och deras kamp mot det onda i Nangijala. Det är en bok om mod och syskonkärlek och rädsla. Den handlar om att det finns saker som man faktiskt måste ha mod att göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Det här är också en bok om det allra svåraste ämnet: döden. Astrid Lindgren kan verkligen skriva om det och andra svåra saker på ett fint sätt. I mitt tycke är det här den absolut bästa Astrid Lindgren-boken. Man kan läsa den hur många gånger som helst och den är fortfarande lika fantastisk.